Här sitter jag, precis hemkommen ifrån folkuniversitetet och funderar.

När man befinner sig i en slags kris finns det två vägar att gå. Den långa, svåra och extremt jobbiga vägen eller den korta, enkla och extremt jobbiga vägen. Dock jobbiga på helt olika sätt.

När man är ensam tänker man mycket. Man blir liksom instängd och tar beslut. Man vänder och vrider på saker och ting och tänker sig alltid in i situationen "om jag gör så kanske det blir så"
Jag har gjort den här vändan förut, suttit i samma situation, tänkt samma tankar och gjort samma fel.
Varför kan man inte bara lära sig första gången och inte upprepa detigen?

Jo, det ska jag tala om för er, för blir man vilseledd och uppmuntrad tlll att gå samma väg så gör man det utan att använda det lilla som kallas hjärna. Därför är min slutsats enkel.

Det är inte jag, det är faktiskt du.

Och nu tänker ni att jag inte har någon som helst självinsikt, kanske, kanske inte...Vad fan vet jag men just det är jag jävligt säker på.

Jag kan spela martyr och kommer antagligen att göra det tio gånger om dagen varje dag tills den dagen jag tillåter mig själv att sluta upp. Men de dagar och stunder när man faktiskt tar ett steg fram är en vinst och de dagar och stunder man går två steg bak är också en vinst. För visst kommer även jag att lära av mina misstag men frågan är, Kommer du att göra det?

Jag har aldrig varit en sån som gråter av att kolla på en sorglig film. Aldrig att jag skulle må illa utav en läskig film heller. Men nu på "senare dagar" så gråter jag... Jag gråter floder när någon dör. Jag mår illa... Jag mår jävligt illa av att se för mycket blod.