Ni vet när det känns som om man har bestigit ett jävla berg? Den känslan har jag idag.

Jag känner mig oövervinnerlig, stark och att ingen i hela världen kan säga något som får mig att vackla.

 

Det är svårt för mig att veta hur personlig jag ska vara men vill ändå skrika ut det över hela världen.

Då kan ni fatta hur stort det är!

 

 

 

Så glad är jag över att jag har kommit ur en deppis jag har haft ett tag och börjat inse vissa saker.

Att man inte kan få allt man vill ha utan slit och man kan inte ta några genvägar när det gäller viktiga saker.

 

Att jag har börjat uppskatta alla människor omkring som sprider positiv energi och sorterat bort dom som ger negativ var nästan ett måste, eftersom man sällan märker sånt förrän efteråt. Det är svårt det där med relationer tycker jag, man brukar ju oftsast gå efter sin magkänsla och de gånger man inte gör det försöker man övertala sig själv det motsatta bara för att det ska vara så bra som man vill. Fattar ni?

 

Och det där med att alltid få som man vill och ifall man inte får det så blir man som en jävla treåring med grava aggressionsproblem. "jag måste ha den där för att bli lycklig" eller "utan det så är mitt liv inte komplett" man går över sina egna gränser och tillgångar bara för att liksom "passa in". Den inre stressen som uppnår när man känner att man ligger efter alla andra är så jävla jobbig helt enkelt och det blir som en enda jävla stor spiral utav utgifter, ångest, utgifter, ångest. Men fina grejer ska man ha, och bara allt SER så jävla perfekt ut från utsidan! fatta hur jävla funtad man är?

 

Nyckeln för mig är en blandning utav kravlöshet, kreativitet och beslut. Att bara fan tänka igenom sin skit, sina brister och faktiskt ta tag i dom. Aldrig tvivla på sin magkänsla och ta beslutet! oavsett vad det kan vara så är det nog jävligt viktigt att ha en slags självkännedom. att "såhär funkar jag" ller som Putte säger. Den personen du vill vara är oftast aldrig den personen du faktiskt är.

Igår när hon som man bokar tölögården hos ringde upp förklarade hon också att det datum som vi hade tänkt att gifta oss är just det datum som dom renoverar köket. FUCK!

När ska vi gifta oss?

Den 11 Augusti 2012 blir jag fru Kristiansson. På midsommarafton friade Putte till mig under middagen framför våra närmsta vänner och jag sa jag.

Just nu planerar vi (läs jag) för fullt, så jag vill bara varna om att jag antagligen kommer att skriva mycket bröllop i bloggen nu som jag tänkt att uppdatera lite mer i.

jag är tillbaka på riktigt nu, jag ska leverera nu, och det med besked. Jag har ju så mycket att dela med mig av och det vore ju nästintill orättvist att inte sprida ut, eller hur?

Jag har flyttat...igen... det måste ju nämligen flyttas en gång om året om man heter Sara Bengtsson, för en flytt tar ju inte på krafterna alls? (inte konstigt att man har panikångest) ja, man kan skoja om det nu!

Jag kör mitt vanliga race och tar upp ett ämne som jag tänker på extra mycket, ok? funkar det för er fortfarande?

Just nu i mitt ungdomliga klimax har jag kommit till ett vägskäl, alla och jag menar alla (förutom några) skaffar barn just nu, eller har redan skaffat. Det är som alla vet att om en skaffar så blir det som en jävla löpeld och då blir helt plötsligt alla bli gravida samtidigt. Min tanke kring detta är: antingen passar folk på att nuppa som kaniner och tills blöder mellan bena på dom för att hinna ikapp, eller så är det så att folk blir gravida så ofta men "tiden passar ju inte" och gör aborter, eller så måste det vara något med universum alltså, typ att "fertilitetsstjärnan" lyser extra mycket på dem som trånar efter efter ungar. Eller så är det fan Gud. Gud sade: må det bli barn i hela halland!

Jag vet inte, jag vet bara att jag ligger efter.... jävligt långt efter..

Det här var ju minst sagt lätt att skriva om.
MIN KÄRLEK heter Patrik Kristiansson och han är den mest omtänksamme person jag träffat.
Vi har definitivt haft våra duster och vi har absolut inte haft ett problemfritt förhållande men när jag tittar på honom eller kramar om honom och känner hans lukt så är jag tryggast i hela världen och vet att det är Han med stort H.
Ibland ser vi hur lika vi är men också hur olika vi är. Vi kommer från helt olika liv men ändå helt lika liv.
Vi kompletterar varandra och stöttar varandra.

Patrik är den person som väcker mitt intresse varje dag, han gör mig nyfiken, glad och ibland ledsen.
Han känner mig som ingen annan och det bästa av allt är atthan känner mig för att han är också intresserad och nyfiken, inte för att han måste. Han vill veta allt om och jag allt om honom.

Det finns egentligen mycket mer att säga men det känns så uttjatat då så jag hoppar det.



Det här är min favorit bild på honom.

Ja, den här var svår eftersom jag sällan skaffar nya vänner utan mer bekantar mig med nya människor. Hur hemsk lät jag inte nu då? Nej, men jag har väl aldrig riktigt känt att jag har behövt kanske.

Hur som helst, en riktigt fin vän som jag har känt i många år men lärde känna mer på djupet för ett par år sedan är fina Diana.


Japp, här är hon. Min fina vän Diana.
Hon är en envis, stolt vacker och modig tjej som ska ha sitt första barn den 20 februari.
Jag vet inte hur jag ska besriva denna tjej riktigt mer än att hon fin och klok. dessutom är det ganska svårt att skriva något vettigt alls om henne när man har den snygga bilden på henne framför sig.

Ja, det här blir ju ganska så lätt eftersom jag inte har några syskon men jag kan ju berätta lite om mina tankar kring det.
När jag var liten så ville jag absolut inte ha några syskon, mest för att jag ville ha mina föräldrar för mig själv skulle jag tro. Nu så hade jag gärna haft ett syskon eller fler runt min ålder att dela familj, vänner, resor och allt det där med. Och inte minst när mina föräldrar en dag dör hade det varit skönt att ha en familjemedlem vid min sida att stöttas och kramas med. Nu hoppas och ber jag för att mina föräldrar inte skaffar fler barn eller adopterar eller liknande, dels är jag för gammal och dels är dom för gamla och dels känner jag faktiskt inte för att dela med mig av dom heller. så hemsk är jag.

Japp, den har en riktigt fin "puppy love" historia faktiskt.

Jag var tio år och han hette Viktor Kjell, han var kortast i klassen hade lite sneda tänder och körde cross. Dessutom hade han en pool som man fick bada i på somrarna, ett riktigt kap med andra ord.

Jag vet inte varför jag blev kär i just Viktor när det fanns pojkar i klassen som var lika långa som jag men men kärleken är blind eller vad säger man?

Hur som helst , Vi hade ofta partaj hemma hos Andreas, eller ja partaj kanske man inte kan kalla det men mycket ungar var det där jämt i alla fall och där lekte vi ofta ryska posten...

Jag hade ju inte hånglat en enda gång och jag ville ju givetvis hångla med Viktor första gången ifall det skulle bli av och så blev det. Tungan rakt in i mun och gick som en elvisp där inne, stängda ögon och ett svettigt rum och Viktor. Viktor Kjell som jag har skrivit om i min dagbok så många gånger att jag på min innehållsförteckning skrivit hans namn kanske hundra gånger (ja, jag hade innehållsförteckning i min dagbok). Ingen var lyckligare än jag, tills den dagen jag var på begravning och missade ett utav dessa legendariska partaj hemma hos Andreas och Jennifer hade fått hångla med Viktor istället, då skrev jag i min dagbok att jag hatade Jennifer men jag är inte arg på Viktor för att han kunde ju inte hjälpa att hon var så dum.

Hur som helst så frågade han chans på mig och vi blev ett par tills en regnig höstdag på lunchrasten och vi spelade bandy. Jag stod i mål i Viktors lag och släppte in en och annan boll, inte så farligt tänkte jag, men Viktor höll inte med alls. Han kastade sin bandyklubba och skrek " Sara du är så jävla dålig på bandy, jag gör slut!"

Det fina i den här lilla sagan är att han var så brutalt ärlig att han faktiskt kunde säga varför i helvete han ville göra slut, jag var ju för helvete askass i bandy.

Viktor om du läser det här vill jag tacka dig för att du faktiskt sa rätt ut varför du ville göra slut.

Jag vill inte påstå att jag är en perfekt människa, inte alls. Jag svär, borstar ibland inte tänderna innan jag går och lägger mig, betalar inte alltid mina räkningar i tid, jag kan gapa i trafiken och ibland dyker även ett finger upp för att visa mitt missnöje. Jag har fördomar mot folk jag inte känner ( oftast inga trevliga sådana ), Jag är usel på matte och listan kan göras så jävla lång.

Men en sak vet jag och det är att det är jag själv som bestämmer att jag ska vara sånhär, ibland VILL jag glömma att jag ska ut med soporna, och ibland VILL jag tro att alla camping människor äter grillat kl. 6 varje dag, går runt i foppa, dricker öl, klär sig i träningsoveraller, och heter Lasse, Micke, Majsan, och Bettan. Dom har alla säkert jättetrevligt där på sin camping och det är inget fel i att leva så som jag beskrev det, inte alls. Men jag gillar att ha den fördomen... Jag hade blivit jätte besviken ifall jag dök upp på en campingplats och dom hette Liam eller Nova.

Att dom åt kalkonbröst, och hade porslin istället för plasttallrikar.

Den här listan kan också göras jävligt lång, för att inte tala om vegetarianer, folk som bor i onsala, spanjorer eller varför inte poliser?

Huvudsaken är att det är väldigt intressant det här med fördomar, och dom kommer ju faktiskt från någonstans, eller hur?

Vad har ni för fördomar?

Här sitter jag nu, jag har handlat de sista julklapparna, julskinkan står i ugnen, och julstädningen står fortfarande på schemat. Men det är ju så jävla tråkigt att städa, helt ärligt finns det en enda människa i hela världen som tycker att det är kul att städa? Hur som helst... idag tänkte jag bjuda på en liten bild.

Eftersom det var Daniels födelsedag i måndag tänkte jag hurra genom att lägga upp en fin bild på honom när vi var i Thailand 2004.