I somras, slutet utav juli hade jag och Putte precis kommit hem ifrån Blekinge och klockan var halv åtta, detta var en lördag. Jag ska välja film och känner hur hela rummet snurrar. Jag får ingen luft och blir hysterisk. Jag kan beskriva det som om att du håller på att somna motvilligt och några sekunder senare vaknar du och vet inte vad du har gjort när du var borta. Jag "vaknade" flera gånger skrikandes och försökte fatta tag i Putte som i ren panik upprepar mitt namn för att jag ska komma tillbaka. Det slutade med att vi åkte till Varbergs akutpsykmottagning. Jag behöver egentligen inte förklara mer ingående hur det känns att få en panikångestattack... Detta var första gången jag upplevde panikångest och den enda trodde jag. Tills för ungefär en månad sedan då jag satt i skolan och prata om just ångest då det "som en blixt från klar himmel" bara tog över och vips fick jag en attack, jag blev ju så klart skiträdd eftersom jag trodde att jag hade turen att bara få en, men icke. Efter allt slit och släng har min ryggsäck blivit full och detta var min kropps sätt att stänga av och säga till mig att lugna ner mig (tror jag). De här veckorna har jag läst och läst och levt upp till det kontrollbehov jag har och som dessutom är en utav mina största fiender och läst typ hela fassboken om olika mediciner och letat olika behandlingar samt beställt hem två böcker. Jag lär mig alltså allt jag kan om ämnet och försöker ta mig igenom dagarna genom att ta till med KBT övningar där jag tvingar mig själv ut att göra de saker jag bävar för. Det finns egentligen så mycket jag vill skriva om det här eftersom just för att det är så otroligt vanligt att tillochmed över 200 000 svenskar får ett eller återkommande panikattacker och dels för att skriva av mig själv. Nu vet ni vart jag har hållit hus... Kram