I vintras fick jag en cykel utav min svärmor Elisabeth.
Det är ingen märkvärdig cykel alls, den knastrar lite när man växlar och sadeln är svinhård och styret är helt rakt.

Men jag älskar den. Jag har nämligen inte ägt en cykel på flera år och nu de senaste dagarna har jag susat fram på min fina svarta cykel.
Igår var jag i Ullared med Mamma och var så glad för att jag skulle köpa ett sånt där överdrag i gele till sadeln så jag slipper blåmärken där rövskelettet sticker ut och ett lås så jag vågar ställa den i cykelförrådet istället för balkongen.

Putte tycker att jag är skitlöjlig som bara vill ut och cykla hela tiden vart vi än ska någonstans. Men jag skiter i det, för jag älskar min cykel.

Häromdagen var jag och en god vän till mig på stan och fönstershoppade. Jag står i ett provrum och har en alldeles för stor, för genomskinlig, och för svart tröja på mig. Jag bestämmer mig ganska fort att jag inte ska ha den och ser på mig själv i spegeln. Nu händer det igen, Jag vill så gärna göra det men har sagt till mig själv många gånger att det har börjat bli lite konstigt.