Ni vet när det känns som om man har bestigit ett jävla berg? Den känslan har jag idag.

Jag känner mig oövervinnerlig, stark och att ingen i hela världen kan säga något som får mig att vackla.

 

Det är svårt för mig att veta hur personlig jag ska vara men vill ändå skrika ut det över hela världen.

Då kan ni fatta hur stort det är!

 

 

 

Så glad är jag över att jag har kommit ur en deppis jag har haft ett tag och börjat inse vissa saker.

Att man inte kan få allt man vill ha utan slit och man kan inte ta några genvägar när det gäller viktiga saker.

 

Att jag har börjat uppskatta alla människor omkring som sprider positiv energi och sorterat bort dom som ger negativ var nästan ett måste, eftersom man sällan märker sånt förrän efteråt. Det är svårt det där med relationer tycker jag, man brukar ju oftsast gå efter sin magkänsla och de gånger man inte gör det försöker man övertala sig själv det motsatta bara för att det ska vara så bra som man vill. Fattar ni?

 

Och det där med att alltid få som man vill och ifall man inte får det så blir man som en jävla treåring med grava aggressionsproblem. "jag måste ha den där för att bli lycklig" eller "utan det så är mitt liv inte komplett" man går över sina egna gränser och tillgångar bara för att liksom "passa in". Den inre stressen som uppnår när man känner att man ligger efter alla andra är så jävla jobbig helt enkelt och det blir som en enda jävla stor spiral utav utgifter, ångest, utgifter, ångest. Men fina grejer ska man ha, och bara allt SER så jävla perfekt ut från utsidan! fatta hur jävla funtad man är?

 

Nyckeln för mig är en blandning utav kravlöshet, kreativitet och beslut. Att bara fan tänka igenom sin skit, sina brister och faktiskt ta tag i dom. Aldrig tvivla på sin magkänsla och ta beslutet! oavsett vad det kan vara så är det nog jävligt viktigt att ha en slags självkännedom. att "såhär funkar jag" ller som Putte säger. Den personen du vill vara är oftast aldrig den personen du faktiskt är.

Igår när hon som man bokar tölögården hos ringde upp förklarade hon också att det datum som vi hade tänkt att gifta oss är just det datum som dom renoverar köket. FUCK!

När ska vi gifta oss?

Den 11 Augusti 2012 blir jag fru Kristiansson. På midsommarafton friade Putte till mig under middagen framför våra närmsta vänner och jag sa jag.

Just nu planerar vi (läs jag) för fullt, så jag vill bara varna om att jag antagligen kommer att skriva mycket bröllop i bloggen nu som jag tänkt att uppdatera lite mer i.

jag är tillbaka på riktigt nu, jag ska leverera nu, och det med besked. Jag har ju så mycket att dela med mig av och det vore ju nästintill orättvist att inte sprida ut, eller hur?

Jag har flyttat...igen... det måste ju nämligen flyttas en gång om året om man heter Sara Bengtsson, för en flytt tar ju inte på krafterna alls? (inte konstigt att man har panikångest) ja, man kan skoja om det nu!

Jag kör mitt vanliga race och tar upp ett ämne som jag tänker på extra mycket, ok? funkar det för er fortfarande?

Just nu i mitt ungdomliga klimax har jag kommit till ett vägskäl, alla och jag menar alla (förutom några) skaffar barn just nu, eller har redan skaffat. Det är som alla vet att om en skaffar så blir det som en jävla löpeld och då blir helt plötsligt alla bli gravida samtidigt. Min tanke kring detta är: antingen passar folk på att nuppa som kaniner och tills blöder mellan bena på dom för att hinna ikapp, eller så är det så att folk blir gravida så ofta men "tiden passar ju inte" och gör aborter, eller så måste det vara något med universum alltså, typ att "fertilitetsstjärnan" lyser extra mycket på dem som trånar efter efter ungar. Eller så är det fan Gud. Gud sade: må det bli barn i hela halland!

Jag vet inte, jag vet bara att jag ligger efter.... jävligt långt efter..

Det här var ju minst sagt lätt att skriva om.
MIN KÄRLEK heter Patrik Kristiansson och han är den mest omtänksamme person jag träffat.
Vi har definitivt haft våra duster och vi har absolut inte haft ett problemfritt förhållande men när jag tittar på honom eller kramar om honom och känner hans lukt så är jag tryggast i hela världen och vet att det är Han med stort H.
Ibland ser vi hur lika vi är men också hur olika vi är. Vi kommer från helt olika liv men ändå helt lika liv.
Vi kompletterar varandra och stöttar varandra.

Patrik är den person som väcker mitt intresse varje dag, han gör mig nyfiken, glad och ibland ledsen.
Han känner mig som ingen annan och det bästa av allt är atthan känner mig för att han är också intresserad och nyfiken, inte för att han måste. Han vill veta allt om och jag allt om honom.

Det finns egentligen mycket mer att säga men det känns så uttjatat då så jag hoppar det.



Det här är min favorit bild på honom.

Ja, den här var svår eftersom jag sällan skaffar nya vänner utan mer bekantar mig med nya människor. Hur hemsk lät jag inte nu då? Nej, men jag har väl aldrig riktigt känt att jag har behövt kanske.

Hur som helst, en riktigt fin vän som jag har känt i många år men lärde känna mer på djupet för ett par år sedan är fina Diana.


Japp, här är hon. Min fina vän Diana.
Hon är en envis, stolt vacker och modig tjej som ska ha sitt första barn den 20 februari.
Jag vet inte hur jag ska besriva denna tjej riktigt mer än att hon fin och klok. dessutom är det ganska svårt att skriva något vettigt alls om henne när man har den snygga bilden på henne framför sig.